«Påtvingat liv» by Taina Adolfsson

Tainas berättelse handlar om ett liv som påtvingas ett litet barn helt mot dess vilja. Som sexåring tvingas hon att byta land och språk. Hon förlorar sin familj i Finland och tvingas leva med två vuxna människor i Sverige som hon själv aldrig skulle ha kallat för familj, om hon bara hade fått en chans att välja. Hos de svenska adoptivföräldrarna utsätts Taina för sexuella övergrepp från första stund av den alkoholiserade adoptivpappan. Tainas adoptivmamma vet vad som pågår med väljer att blunda för övergreppen. I stället kränker hon ständigt Taina genom att tala om för henne att hon är dum, tjock, ful och misslyckad. Som vuxen kämpar Taina mot sitt dåliga självförtroende och sin dåliga självkänsla. En känsla av rotlöshet och främlingskap förföljer henne. Hon räddar andra vilsna själar när hon i själva verket skulle behöva rädda sig själv. Hon inser inte när hon blir utnyttjad och klarar inte av att säga nej till destruktiva relationer, eftersom hon har svårt för att sätta gränser. Tainas längtan efter kärlek och bekräftelse utnyttjas allt oftare av mindre nogräknade personer, och alkoholen blir ett sätt för Taina att uthärda den outhärdliga tillvaron. När hon försöker komma tillrätta med sitt liv och sina upplevelser utsätts hon än en gång för kränkningar, denna gång av läkare och andra myndighetsutövare. Numera är Taina sin bästa försvarsadvokat själv. Hon kan sätta gränser och låter sig inte längre utnyttjas. Hennes ledord är: Gå inte förbi någon som kommer i din väg, för du vet inte vem det är du möter. Le och säg något vänligt. Den människan kunde ha varit du. När du som bäst hade behövt ett leende och ett vänligt ord.